Åldrande

Har pratat en lång stund med kompisen i Tyskland. Om ångesten över att tiden går och att man inte är samma som man var. I alla fall inte på utsidan. Bekräftelsen man alltid behövt är inte lika självklar att få längre. Det kan kännas elädigt.

Hon har hamnat i samma jäkla hål som jag var i för två (?) år sen. Insiktshålet. Kanske är det så att det inträffar vid 42 års ålder?

Vi hann även tala om Kiss, hotellboende och barn. Ett långt och trevligt samtal. Känner att det går för långt mellan de där pratstunderna. Inte bara med henne. Med alla mina vänner. Det är tråkigt. Borde se till att rycka upp mig. Hjälp till!