På kluvet undantag

Huvudvärken har gått över. Men jag har lite ont i hjärteroten.

Mina barn.

De äldsta sönerna är, måste man väl ändå säga, ganska vuxna. Ganska. Det finns saker som de galant klarar på egen hand och annat, till exempel hushållsarbete, där man kan tycka att de borde göra mer. Jag älskar dem oavsett och tar gärna på mig en del av skulden för att de inte lärt sig att hjälpa till lite mer.

Jag tycker också att vi har en bra kontakt. Min kontakt med dem är bra. Jag pratar gärna med dem om det mesta. Men jag har förstått att det behovet inte är delat. Och det känns ... ja, det känns helt enkelt.

Äldste sonen tycker till exempel inte att jag behöver veta vad hans kompisar heter.

"Jag tycker inte du har med att göra vilka jag umgås med."

Jag vet inte om det beror på att han inte har några eller om det är för att de heter Svartenbrandt och Christer Pettersons Plattanpolare. För om de heter Birger och Alice och Juan så är det väl inget konstigt att prata om dem? Han vet ju till exempel vad mina vänner heter (trots att jag inte träffar nån av dem så sjusärdeles ofta).

Häromdagen hade mellansonen skrivit ett inlägg på Facebook och det hade kommenterats av en vän till honom med den typen av ordval som han i ett annat land hade kunnat dödas för. Det var skrivet på engelska och handlade om en mamma. Mellansonens mamma. Jag förutsatte att det hade skrivits på skoj så jag kommenterade det med en kort text, en smiley och underskriften "/The Mother" efteråt för att ta udden av det hela. Den kommentaren togs bort. För se där hade jag inte att göra. Och DÅ skiter jag i hur "rolig" den där kommentaren skulle vara. För JAG tycker INTE att det är okej att vara en mamma som omskrivs på ett så nedvärderande sätt. En mamma = alla mammor = alla människor. Då tycker jag att den där integriteten eller vad det är de håller på med, är störtfånig.

Så nu sitter jag här och ångrar att jag ringde och påminde äldste sonen om tandläkarbesöket i morgon för på nåt sätt känns som man får ge och ta. Information kors och tvärs. På ett vuxet sätt. Inte exkluderande. Jag vet faktiskt inte vad jag kan fråga om längre. Om de ska ut så får jag ju nu mer inte veta med vilka. Kanske inte var heller. Och det gör mig till en hjälplös liten mamma som vem som helst kan skriva vad som helst om var som helst utan att jag får säga nåt om det. I grunden handlar det om att jag vill veta att inget händer dem och framför allt att de har det bra. Inte att jag ska ringa deras kompisar och bli bästa vän med dem eller deras föräldrar. Eller skriva skändande meddelanden till dem på Facebook.

Dessutom hade P läst mina mail i gmail-inboxen häromdagen. Det är inte heller okej. För varför går man in i nån annans mailbox än sin egen och läser nån annans mail. "Det var ju ändå mail till mig" sa han. Ja? Men det kunde han ju inte veta innan han gick in och läste.

Så hade jag plötsligt inte nånting privat alls. Så är det det de äldre sönerna är oroliga för så förstår jag dem. Men jag skulle aldrig, jag säger ALDRIG läsa deras mail eller kolla deras mobiler. (Jo - om jag trodde att de hade med knark, mord eller terrorism att göra. Faktiskt.)

Nu sitter jag här i en hörna och vågar inte röra mig. Å ena sidan kan jag inte fråga om nåt med tanke på vänintegritet och å andra sidan för att jag själv inte kan skicka eller få ett mail utan att P redan har läst det.

Fast med honom kunde jag prata och jag tror att han fattade att jag tycker att det var ett övertramp grande som var berövande på många sätt. Jag kan ju till exempel inte planera överraskningar för honom via den vägen. Nånsin. Och mitt intresse för namn och människor har inte att göra med misstänksamhet mer medmänsklighet och hyfs i största allmänhet. Att läsa nån annans mail kan aldrig ha med det att göra.