En tanke

Ända sen gymnasietiden har jag varit besatt av tanken på en sak - att kolla hur många man känner på en viss plats i ett visst ögonblick. På T-Centralen. På Söderstadion. På tunnelbanan. I Globen på konsert (eller nåt). I ett köpcentrum. I Kungsträdgården. På Åhléns. Var som helst där det är en större samling människor.

Så här ungefär "Hallå, hallå! Det här är ett meddelande till alla er som känner (till) NN. Samlas på stället X inom 15 minuter!"

Det kanske inte skulle komma en kotte. So? Men om det kom folk man inte hade träffat på länge, eller såna man träffar varje dag? Roligt! Jag tror att jag började tänka på det när jag åkte pendel från hembyn in till gymnasieskolan i stan (eller hem igen) och man satt ensam på på tåget. Så det här sökandet skulle vara som en sorts ... sällskapslek. Alla man känner träffas i samma tågvagn och börjar prata med varandra. Som sagt - det kanske bara skulle varit en eller två som kom. Eller ingen. Men då hade man i alla fall provat!

(Fast jag började en sommardag att prata med en främmande kvinna på tåget som jag alltid hade varit rädd för eftersom hon såg ut som en häxa. Fast det visade sig att hon hade barn i min ålder, ett normalt jobb och dessutom så var hon ganska trevlig, faktiskt. Trots den stora näsan med vårta.

Hon kanske var lika rädd för mig och mitt trevande småpunkiga yttre? Hon hade nog aldrig slutit upp till den där vagnen med dem jag kände eftersom hon inte visste vad jag hette ...)