Han gräver i intressanta minnen. Sånt som får mig att gräva lite också. Han har umgåtts mycket med sina mor- och farföräldrar, flera år på raken. Det har inte jag, men jag var hela somrarna hos mormor och morfar och varannan helg hos min farmor och farfar. Fast jag har aldrig sagt farmor och farfar - alla kallade dem vid förnamn; Sara och Gunnar.
De bodde i ett stort fint hus som jag låg och tänkte på innan jag somnade igår. Kom fram till följande -
När man har sett något så många gånger att man tar det för givet.
Så är det med det huset. Först i natt insåg jag att det huset är väldigt, väldigt fint. Ur en arkitektonisk synvinkel. Jag tror att det är byggt på 20-talet. Det är brunt med vita knutar. Det har många rundade hörn, är lite sirligt sådär. Jag tänkte dels på det största sovrummet, som den yngsta fastern bodde i på slutet (fast jag vill minnas att den näst yngsta spelade Rolling Stones och Bob Dylan för mig där när jag var liten. Hon hade säkert rummet tills hon flyttade hemifrån. Okej - jag har just hittat albumet hon spelade - Let It Bleed - det kom ut 28 november 1969. Då fyllde jag fyra år ...) för i det där sovrummet fanns det ett burspråk med rundat tak. Jag vet att min pappa och hans bror tog sig ut och in genom det och från den stora balkongen med plåtgolv, när de var unga (och delade på rummet?)
Jag tänkte på trädgården med alla äppel- och päronträd. På min farfar som blev galen när vi hittade en röksvamp att puffa ut "röken" på. Han skrek "Man kan bli blind" och vi kastade rädda bort svampen.
Jag tänkte på hur den yngsta fastern fick enkronor fastlimmade på ett papper när hon fyllde 20. På luncherna hos Sara med alla hennes fem barn. Det var vinskinka och det var vårrullar och det var majs. Bridgeblandning. Josef Frank-tyger i hela huset. Pingisbord i källaren. Pinnen med fiffig krok som man drog ner vindstrappan med. Saras klänningar i plast på vinden. Gamla böcker. Träpanel i deras sovrum. Där var man aldrig.
Badkar med lejonfötter. Turkosa Gustavsbergstoaletter. Öppna spisen i vardagsrummet. Gröna bridgebordet och klassisk musik. En japansk porslinflicka med långt svart hår och röd kimono.
Och - jag tänkte på den svarta katten från för länge sen som hade krum rygg och pep när man klämde på den. Och en ledad träapa. Jag är rädd att jag glömde de grejerna i trädgården en gång. På kökssidan. Där de höga, höga granarna som pappa och hans bror när de var unga klättrade upp i toppen på och sen gled ner för, fanns. Där stigen runt garaget var. Det röda staketet mot järnvägen.
Tänker på lärkträd och röd vacker vallmo i trädgården. Är övertygad om att jag skulle plantera nåt i en egen trädgård nångång så skulle det vara röd vallmo. Och ett lärkträd. Gråpäron. Jag skulle ha en gång med krusbär och flox mot huset. En stor trädgård att lära sig cykla i, så som jag lärde mig cykla i Saras och Gunnars trädgård.
Här sitter jag och blir nostalgisk - eller? Jag bara minns. Det märkliga är att huset finns kvar i "familjen". Äldsta fastern, hon som är död, hennes man bor där. Mina kusiner bodde där. Och huset är inte mitt längre. Jag kan inte längre titta i alla korgar och skåp som jag gjorde när jag var liten. Det tillhör inte längre mig. Det känns konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar