Ska hålla käften

Under middagen försökte jag prata om saker jag upplever som viktiga. Till exempel om samtalet jag hade på lunchen med arbetskamraterna som handlade om olika sätt att få sina barn att känna att de inte måste kunna allt från början och vägrar göra nya saker. (En sjukdom jag själv, om inte annat, har lidit av. Jag har ju till exempel inget körkort ...)

En av arbetskamraterna hade en teori om att förstabarn, eller barn med mycket äldre syskon, blir sönderuppmuntrade och blir rädda för att inte vara tillräckligt duktiga. Det skulle alltså kunna vara så att för mycket "Åh, vad duktig du är" kan stjälpa mer än hjälpa. Ska fortsätta ha samtalet med arbetskamraten en annan dag för det var så intressant. Och vi skrapade bara lite på ytan.

Men åter till mitt försök att prata om detta under middagen. Dödsdömt. P gick iväg mitt under samtalet på det mest oartiga sätt. Det gick inte alls att reparera när han kom tillbaks och satte sig att stirrvänta på att jag skulle ta upp tråden igen. Jag har ingen lust att nånsin prata om viktiga saker mer.

Själv satt jag snällt och lyssnade på när P berättade att Hammarbys ordförande NN har klivit av sitt uppdrag. Är jag intresserad? Egentligen? Vet inte. Men det kan ju vara så att det kan vara information som är bra att ha vid nåt tillfälle. Inte reste jag mig och gick nån annanstans under hans berättelse. För så gör man inte om det inte brinner.