Mycket ledsamt (eller Vår bästa tid är nu)

Låg i soffan med katten, yngste sonen. P satt i fåtöljen bredvid. TVn var på. Sonen låg bredvid mig och vi myste. Jag klappade honom och han hade det lika bra som jag.

Så kom jag att tänka på något mycket hemskt. Att han kommer överleva oss allihop. Mig. Katten. P. Så såg jag honom framför mig - en sjuåring ensam i världen. Lilla gubben. Ni andra som överlever mig, katten och P - ta hand om honom! Han är inte så gammal. Och det är mycket svårt att tänka sig att han ska bli vuxen.

Han har ju inte ens tappat fler än två tänder.