Jag får så mycket gjort. Jag trivs i hemmet. Känner hur jag hinner med. Det enda är att jag skulle vilja ha alla jobbpärmar och sånt hemma. Nu sitter jag istället med tolv dokument som ska läsas parallellt för att jag ska få ihop allt. Men ändå - bra.
Känner också att det finns energi till att plocka och städa, men dagen går och plötsligt står P i hallen och börjar antyda att man kanske skulle plocka och städa lite och då pyser energin ur mig. Tjata inte. Tjata inte, snälla. Lämna mig i fred. Låt mig vara ensam. Låt tankarna sorteras i lugn och ro. Jag har inget emot att barnen är hemma - de ställer inte krav på det sättet. Men jag orkar inte ... anpassa mig. Jag orkar inte med förväntningar. Krav. Jag måste få komma i fatt. Men åren går.
Jag önskar att jag kunde formulera mig mindre brutalt, men det är precis så här jag känner.
Har pratat med mamma idag. Det är ytterst få människor jag har så mycket gemensamt med. Så ses vi så sällan. Det är så synd. När försvann tiden för varandra?
Herregud så tungt det blev. Det var inte meningen. Jag känner mig ganska väl till mods egentligen. Förutom den lilla detaljen att det går så bra på jobbet att jag undrar när bakslaget ska komma. När nån kommer och säger att jag har missförstått precis allt.
Är det jobbet som får all energi? Är det där jag ger allt? Så när jag kommer hem är jag bara trött och orkar inte med de där vardagliga sakerna, de som blir krav när jag skjutit upp dem tillräckligt länge.
Och naglarna skivas och det grå håret frodas. Men det bryr jag mig inte särskilt mycket om ...
Önskelista:
Städerska
En hemmadag i veckan (vardag) som avslutas med restarangbesök med familjen
Läkarbesök och åtgärder för alla små krämpor
Allmän skönhetsbehandling (naglar, massage, hår, ansikte, fötter och allt däremellan)
Läger att skicka maken på ibland
Lära mig hålla reda på räkenskaper (både på jobbet och privat)
Ekonomisk rådgivning för enmansföretagare
Sen så!
P.S. Jag älskar P!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar