När mellansonen föddes förlorade jag fyra liter eller nåt. Mådde inte så bra och sonen var dessutom gul och fick ligga på neonatalavdelningen. Han såg ut som en liten japansk (hahaha - gul) sumobrottare bland alla för tidigt födda bebisar utan underhudsfett.
Attr han fick ligga där alldeles ensam tänker jag på ibland. Jag hoppas det var nån som tog i honom och var snäll mot honom.
Så var det missfallet i Sandhamn ett halvår innan yngste sonen föddes. Det var fan gräsligt. Att jag inte tog chansen att åka ambulanshelikopter därifrån. Jag fattar inte. "Det kunde varit värre" tänkte jag då. Herregud, jag var i chock. Kunde Carrie bli rädd för blod i duschen så kan jag. Vi tog båten hem. Det tog tre timmar. Eller i alla fall två.
Jag hade känt redan dagen innan vi åkte att nåt var fel. Jag skulle bära matkassar från bilpoolsbilen och kände att det inte var bra att göra det. Har ibland undrat om det var en glittrig badbomb som gjorde missfallet. Ett glitterkorn kanske sökte sig in och skar sönder nåt. Precis så lite som behövdes i ett känsligt skede. Vi var så glada. Och svärfar grät när han fick veta att vi skulle ha barn. Sen grät han när den ramlade ut. Nu finns det ingen som älskar yngste sonen så mycket som han. Eller, det gör det säkert. Men ...
Kan man ha blodfobi? Jag tror inte jag är unik. Bara känslig. Det är inte bra att blöda, liksom. Inte på det sättet jag har gjort två gånger i alla fall. Ringde till och med mödravårdscentralen och pratade om det när jag var gravid. Undrade om de hade nån lugnande kurs eller så. Det hade de inte.
Nu borde hon som blödde i House vara klar. Dead or alive. Ska fortsätta titta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar