Glänsande naglar

En engelsktalande nagelfixare var i Västermalmsgallerian. Hon pockade på uppmärksamhet och jag gjorde mig tillgänglig (jag mötte hennes blick och lyssnade på vad hon hade att erbjuda). Lät mig övertalas att låta henne fila lite på mina naglar. Det var en kloss med olika funktioner på de olika sidorna - en för allmän puts, en för ytterligare puts och en tredje "with real silk" för glans. Och som ringfingernageln sken! Sen var det nagelbandskräm och till sist handkräm.

Nu kunde jag få köpa alltihop för 350 kronor. "Njaee" sa jag. Hon undrade om jag tyckte det var för dyrt. "Hrrmm" sa jag. Och då sänkte hon raskt hela paketet till 250 kronor. Nu ville jag gå. Tack, tack, hej, hej. Då blev hon arg. Eller typ väldigt irriterad i alla fall. Jag visste ju att det skulle bli så.

Nu kommer det ta lika lång tid att bearbeta denna främmande människas ilska som det tog med Albin, 5 år på dagis tillrättavisning angående yngste sonens selektiva (men diskreta) urval av kompisar till 5-årskalaset. (Albin var inte bjuden. Han är ytterst perifer i sonens vänkrets.) "Man måste bjuda alla! De som inte blir bjudna kan bli avundsjuka annars!" sa Albin. "Nej, det behöver man inte" sa jag. Då svarade han "Tycker du ja". Sen ältade jag den här lilla människans kommentar i två dagar. Det var så jobbigt. Kanske måste vi bjuda Albin på tårta nu? Och alla de andra barnen också? Får pojken månne men för livet. Kalaspsykos?

Och nagelkvinnan kanske tror att jag ska komma i morgon med alla mina kompisar och vilja köpa de där seten för 250 spänn istället för 350. Hon kommer att gå back.

Jag hatar när folk ska hålla på och ge en dåligt samvete så där. 

God Jul Nagelkvinna! God Jul Albin! (Är vi vänner nu?)