I jakten efter dokumentären på SVT Play ramlade jag på nåt annat. Del två i en dokumentär om tvillingar. Har nu lärt mig att det inte är likheterna hos tvillingar som är nåt att forska på, utan olikheterna. Det var intressant. Men jag blev liksom rörd in i märgen av det där programmet. Fattar inte varför. Handlar det om sköra små barn med tunna blodådror och viftande armar eller om Livet? Jag vet inte.
Så läste jag vidare i boken jag håller på med "Skära för sten" som handlar om tvillingar som växer upp på ett sjukhus i Etiopien på 50-talet och plötsligt blev jag så där rörd igen. Vad är det med mig?
Kanske är jag bara tacksam för att mina barn, de tre älskade pojkarna, lever och tycks må bra. Jag är tacksam för att de inte har ramlat ner i nån afrikansk brunn eller blivit rövade av en dingo, förgiftade av färgglada grodor, ramlat in i glasrutor som splittrats, brunnit eller bränt, hamnat på en sten i vatten som de sakta glider ner från för att drunkna (som jag drömde när mellansonen var ganska nyfödd. För ... snart nitton år sen ...), ätits upp av elaka råttor eller stuckit sig på en spinnrock och sovit i hundra år eller bombade i största allmänhet.
Så kan det vara - jag har helt normala pojkar, förutom att det faktum att de är mina gör dem onormala i den meningen att de är de klokaste, vackraste, roligaste och mest fantastiska i största allmänhet. Mina mirakel i världen.
Ibland tänker jag på bebben som ramlade ut ur mig när den var mycket liten och det var väldigt blodigt och gräsligt och jag inte visste vad man skulle göra och P visste ändå mindre och vi ändå hade varandra och senare kom yngste sonen och det är jag så glad för.
Tack till hela det skrämmande zoo som inte tagit sönerna som bodde i mig så länge de skulle ifrån mig, till glasrutor, tändstickor, spinnrockar och brunnar som hållit sig ur vägen och, framför allt, till sönerna som inte har givit sig i lag med dessa otäckheter. Tack, tack. Lämna mig inte. Lämna inte varandra. Jag älskar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar