Skärmfritt?

Med risk för att uppfattas som någon som kastar stenbumlingar i glashus ska jag nu spy galla över alla skärmar i hushållet.

Igår när jag klev upp satt både P och yngste sonen framför skärmar. P spelade sitt astrista fotbollsTVspel och sonen höll på med något vid datorn. Det fanns ingen frukost. Jag har inte varit hemma på en vecka och det jag kom hem till var inte alls det jag längtat efter. Jag var trött och ville prata med familjen. P mumlade nåt om IKEA som inte heller var riktigt mitt i prick för min del - umgås med irriterande främlingar är ungefär det sista jag har lust med.

De här skärmarna gör att vi inte pratar längre. Vi ligger liksom efter med allt. Har inte lämnat in semesterlappen till dagis - de ville ha lappen i fredags. Jag har inte fakturerat pratjobben på två (?) månader. Vi skulle ju måla om i vardagsrummet. Skälet till att P vill åka till IKEA känner jag inte till - kan jag skylla på skärmarna? Skulle kunna rada upp ett antal andra saker, men jag får fan bara ångest.

Hade alla suttit med varsin bok eller tidning hade jag inte reagerat som jag gör med skärmarna. Jag kanske är gammalmodig, men jag tycker det är skillnad mellan att läsa och att surfa. (Jag vet att bland annat äldste sonen propagerar för typ boklöst samhälle - det gör inte jag. Kommer aldrig kunna läsa en bok på datorn som han gör.)

I eftermiddag ska P och jag i alla fall ha lite tid på tu man hand i skärmfri miljö. Först ska vi se "Obesvarad kärlek" på Intiman (musikalartat med Babben Larsson och Loa Falkman, jag tror det är jättekul) och sen ska vi käka middag på Vapiano eller vad det heter. Det där nya, italienska stället som ligger vid Gamla Stans tunnelbaneuppgång.

Nej - tänk om man skulle hitta en bok eller tidning att läsa? Kanske skriva fakturor? Planera semestern? Fast gör jag det sistnämnda så kommer jag få skäll av maken. Han kommer tycka att jag bestämmer över honom på ett felaktigt sätt. Gissa hur det kommer sig att beslut för familjen ofta är mina? Alla andra sitter upptagna vid skärmar och väntar på att aktiviteter ska mogna fram i oändligt sävligt tempo. Eller att nån ska kasta händelser på dem. Excuse me. Jag är professionell Event Manager. Passar inte det så dra. Precis som jag ibland känner att jag skulle vilja göra. Från skärmar och slöfockar som helst vistas i sin egen lilla värld.

Vi har i alla fall infört två skärmfria dagar i veckan. För alla i hemmet (utom äldste sonen, som har sina studier att sköta). Det är en början. På nåt.