Tre saker.
Nummer ett:
Vi hade gruppmöte idag. Mot slutet fanns det utrymme för frågor. Jag undrade några saker. För det första undrade jag hur många som skulle på personalfesten på fredag. En. Av nio. Den enda är jag. Sen ställde jag frågan om eller kanske snarare när chefen skulle gå på chefskurs. Hon fattade ingenting. Som vore man född med egenskaper som chef. Som fanns där inget att lära. Efteråt förstod jag att en kollega tolkat det som direkt kritik mot chefen och att det var ett sånt samtal som jag borde haft med chefen i enrum. Det tycker inte jag. Du kan inte ställa vem som helst att dirigera en professionell orkester lika lite som du kan låta vem som helst basa i ett restaurangkök. Man måste lära sig. En genväg är att gå en kurs. Det här blev ju inte sagt, men i alla fall. Kanske satte det myror i huvudet på chefen "Vafalls? Är jag inte den bästa chefen ever? Ska jag gå en kurs?" eller "Ja, vilken bra idé. Att gå kurs verkar ju lämpligt. Jag har mycket att lära eftersom jag aldrig någonsin har varit chef tidigare". Men jag, jag tog åt mig av den som tolkat det som direkt kritik. Kände mig elak. Det vill jag ju inte vara. Men jag fick veta att min chef inte har någon särskild insikt om sitt arbete. Det var inte så uppmuntrande.
Ångest nummer ett.
Nummer två:
P har på nåt sätt huvudansvaret för yngste sonen. Det har bara blivit så. Jag har redan gjort det där. Stekt pannkakor till utflykter och gått på alla föräldramöten och åkt till Gotland med mellansonens klass och ... ja, allt det där som hör barn till. Nu har jag ingen koll. Alls. Måste skriva listor på vad som ska med till skolan och varför och hur mycket och exakt när. "Gympa. Vad kan man behöva då? Ett volleybollnät? En matta att landa i efter stavhoppet?" Nej, det räcker med nya strumpor och kallingar i gympapåsen som hänger på kroken. Allt annat är redan förberett av P.
Jag är på samma gång utanför och fri från ansvar. Det är jätteskönt när P är hemma. När han inte är det känns det förnedrande att inte vara med på banan.
Ångest två.
Nummer tre:
Tänkte vara lite mysig och trevlig och göra en kaka. En morotskaka. Som här har rivits morötter och krossats valnötter och pressats citron och gåtts och extrahandlat vaniljsocker eftersom vi visst inte hade nåt. Sen satte jag formen med innehåll lite för högt i ugnen så att den blev lite, men bara lite svart. När jag tog ut den gungade den betänkligt. Liksom skvalpade på insidan. Jag smackade på den goda philadelphiaosten i alla fall. Nu har vi just satt i oss en varsin bit. Den rann i mitten. Det var inte särskilt charmigt.
Ångest tre.
Nu har skrivit om det här och nu ska jag inte älta det mer. Försöka att inte älta det mer. Jag ska istället tänka på de bra saker som har hänt idag.
Hur yngste sonen låg nära, nära i morse när vi vaknade.
Hur han inte vare sig blev ihjälkörd eller bortrövad idag när han gick själv till skolan i morse när jag åkte för att extrajobba.
Hur mellansonen kom emot mig på gården och ropade "Mamma!!!" när jag kom hem.
Hur trevlig lunch jag hade med närmaste kollegan.
Att vi fick 72 kvadratmeter monteryta på en kongress där vi egentligen bara skulle haft 54.
Att det var jättebra att jag fick tag i den där braiga boken idag.
Att jag hela dagen har klarat mig undan regnet eftersom jag har suttit på tunnelbanan eller tvärbanan eller varit inomhus på jobbet när det regnat som värst.
Att det var väldigt bra att jag tog på mig jackan idag när jag gick till jobbet i morse eftersom det var kallt igår när jag inte tog den på mig.
Att jag blev glad när jag hörde Psychadelic Furs när jag tog med iPoden till toan på jobbet.
Att det var en koltrast och inte en råtta som hastade över gångvägen på väg till extrajobbet i morse.
Att P kommer hem i morgon.
Att jag ska gå och lägga mig bredvid den älskade lille sonen nu.
Mindre ångest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar