På vägen hem pratade vi lite om det att han ska börja spela fotboll och att det skulle bli kul att höra vad P hade att berätta om det fotbollsmöte han var på medan vi käkat middag hos morfarn. Men då började femåringen tvivla. "Jag vill inte börja spela fotboll. Jag är för dålig." sa han. Jag försökte uppmuntra. Och lyckades. Han lockades mycket av att tillsammans med 100 andra barn springa runt Söderstadion i halvtid och få stående ovationer. Han har alltså redan mycket höga krav på sig OCH omåttligt behov av bekräftelse. Man undrar var det slutar.
När vi kom hem berättade P så medryckande om nya fotbollsbyxor, tröjor och bollar att sonens ögon sken. Benskydd och fotbollsskor för konstgräs gav honom närapå sömnproblem.
Jag minns när mellansonen spelade fotboll. Det höll ett år, sen ruttnade han. Eller om det kanske var jag som inte tyckte det var värt avgiften när han mest satt vid kanten och lekte med sanden. Han var hur som helst väldigt söt även då. Han som nu mer är amerikason. Om två månader är han hemma igen. Utan benskydd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar