Jag, som just hade pratat med min pappa, berättade om hur jag efter samtalet med honom satt och stirrade ut i luften en lång stund eftersom jag funderade över om jag kanske egentligen skulle gå från jobbet och ägna mig åt sånt som känns viktigare - att umgås med pappa till exempel. För det är ju det som är livet. Att vara tillsammans med dem man tycker bäst om så mycket man bara kan. Allt annat - till exempel lockigaste håret, fylligaste läpparna, bästa bilen, största lägenheten och viktigaste jobbet är ju bara lull-lull. Inte det som egentligen räknas. Jobbet är garnityret, inte det som ska betyda mest. Om en broschyr inte kommer ut på alla språk en viss dag så går inte världen under. Att inte ta hand om varandra är däremot illa.
Tyvärr är det väl också så att utan svart, inget vitt.
Hon lyssnade och jag hoppas att hon kunde göra en egen verklighet av det hela.
Senare talade jag med glada kollegan som har bra jobb på gång. Det kommer att gå bra för henne. Det är så bra!
Precis innan jag gick från jobbet så ryckte förre chefen tag i mig. "Hur är det?" sa han och jag började genast grina. När han hör hur illa det är så blir han alldeles förtvivlad och undrar hur fan det ska gå med oss. Och jag tror att fler kommer att gå in i väggen eller bli sjuka på annat sätt och att fler kommer att säga upp sig. Om inte något händer väldigt, väldigt snart.
Så har jag det på mitt jobb. Det önskar jag ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar