... vattnar ingen blommorna. Balkonglådorna som, tack och lov, var i sitt esse när vi satt på balkongen och firade att äldste sonen har kommit hem, ser nu ut som de aldrig nånsin kommer att återhämta sig. Jag grät faktiskt litegrann i morse när jag tittade på dem. Växter är hopp om livet. (Jag överreagerade kanske litegrann när jag grät, men jag är trött. Väldigt trött.)
Kom hem sent som satan i går och trots att jag sov på planet så räckte timmarna i hemmasängen inte riktigt till. Det blev sent i förrgår (jobb, middag, lobbybaren och casino. Casino? Jaja.). Och en lång dag i går. Jobb, jobb, pedikyr, jobb. Sen utflykt till själva stan.)
Hann säga hej till yngste sonen idag. Vi kramades länge. Av ansiktsmålningen i gul och blå vattenfärg, syntes inte ett spår.
Och nu ... arbete!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar