Läggdags

Yngste sonen har fått en ovana. Han kommer in till oss varenda natt eftersom han har "drömt mardrömmar". Och nu skriver jag inom citationstecken därför att jag vet att han har fattat att om han säger så så får han krypa ner mellan oss. Och sen börjar det. Värmen. Och jag kan inte sova. Snarket. Och jag kan inte sova. Luftrenaren som plötsligt och oförklarligt drar igång. Och JAG KAN INTE SOVA.

I natt, innan det ens var natt, kom han in igen. Och fick sig en rejäl avhyvling och uppradad fakta om sin ålder, om värme och om hur dåligt alla sover när vi trängs. Han gick gråtandes in i sitt rum. Jag våndades. Han snyftade. Och kom tillbaka. Jag skickade kallhamrat tillbaka honom till sängen.

Det är så svårt. Han är inte så stor och den här tiden kommer aldrig tillbaka. Jag vet ju det. (Och tack för det! Skulle vara absurt med tvåmetersmän som kom in på natten - äldste sonen och mellansonen. Vilken syn :) Men det funkar inte ens för snart åttaåringar. Sorry grabben - din tid för att sova ensam, själv, har kommit.

Dessutom är det hög tid att åka iväg nånstans med P. Bara han och jag. I fem dagar. New York - ja tack! Men Köpenhamn går också bra. Eller två dagar på spa. Efter den 5 november, när jag har kommit tillbaka från resa i Tyskland. Yngste sonen och katten kan ju inte bo själva, men det räknar jag kallt med att det ska lösa sig.

Så! Nu tar vi hand om oss!