Tvättstugor och små ensamma pojkar

En gång, för mycket länge sen, gick jag ner i en tvättstuga med ett litet barn. Det andra kan inte ha varit så gammalt, kanske fyra, men han ville absolut titta på Bamse eller nåt annat bra, medan jag den då yngste och jag hängde tvätt.

När jag kom tillbaka stod en stol innanför dörren. Jag undrade varför. Det visade sig att sonen hade varit kissnödigt driftig.

Eftersom han hade svåröppnade hängselbyxor som han inte kunde få av sig själv, så hade han tagit en stol för att nå låset på dörren, öppnat och helt sonika hitta nån som kunde hjälpa honom med brallorna. På bottenvåningen fanns räddningen - en ung för mig okänd, tjej kunde hjälpa till. Han kissade till och med hemma hos henne, inte som uttänkt hemma. Dörren hade lämnats öppen.

Så när jag kom hem stod stolen där som enda ledtråd till mig. Hade den inte gjort det och hade inte tjejen sagt nåt några dagar senare så hade jag inte vetat att det hänt. Inte fattat hur det gått till.

Han var klok redan då.

Idag lämnade jag sexåringen hemma när jag skulle hänga tvätt. Det tog längre tid än tänkt. När jag kom hem började han gråta. Fast jag tror ärligt sagt att det var mer för att han just sett den ganska sorgliga, men väldigt bra filmen Upp.

Jag har på det hela taget begåvade, smarta, snygga och trevliga barn. Alla tre. Såklart.