På rätt sida

Ibland undrar man ... Hur kom det sig att den här dagen blev så bra? Varför var jag så glad idag? Framför allt undrar jag - varför är jag inte glad varje dag?

Har skrivit så trevliga mail och fått lika trevliga tillbaka. Gäspat, men liksom ryckt upp mig.

Skuttade nästan till inspelningsjobbet i nysnön efter att ha vaknat och legat och tänkt hur det är att gå hemifrån en tidig vårdag när änderna ruvar i sina gryt (nä, det gör de inte, men de simmar långsamt eller jagar varandra eftersom det börjar med bråk ...) och solen precis har gått upp på den ljusblårosa himlen. Ja, nu var det ju inte så idag. Jag fick en smärre chock av fem centimeter snö och isspikssnöande, men man kan ju inte göra så mycket åt snö. Faktiskt.

Kan det bero på att jag lyckades flytta en presentation från fredag till idag vilket plötsligt öppnade alla möjligheter i världen för fredagen. Jag tar tillvara på dem. Tar ledigt. På måndag också. Jag fyller faktiskt 45. Då är man värd all ledighet man kan tänka sig. Ja. Det är därför jag är glad. Känner det i hela kroppen! Hur leendet och välbefinnandet sprider sig från mungipa till mungipa eller från hjärta till ögon.

Är glad också för den här kvällen då de två yngre sönerna och jag har plockat i ordning en smula här hemma. det går så fort när man sätter igång. P är på Hammarbymöte. Bra att han är borta ibland. Jag kan bli handikappad av att veta att han önskar att jag ska städa. Då blir jag förlamad och vägrande. Det är nog löjligt. eller konstigt. Men jag klarar inte av press. Vill göra saker i min egen takt. Med barnen.

Har bestämt mat till lördag också. Förberedelserna startar på fredag. Och den som väntar på något gott ... (har kanske ätit det förut. Men det blir inte chili con carne.)

Nu ska jag lägga mig nära, nära den yngste sonen. På samma sätt som mellansonen la sig nära, nära igår kväll när jag skulle sova. Panna mot panna. Mina härliga barn. På lördag hoppas jag att Uppsalasonen dyker upp!