Tölpinna!

Härliga tider, strålande tider. Not!

För några dagar sen kom en kollega och frågade om jag visste huruvida en annan kollega var gravid eller inte. Jag har också undrat men visste inte. Vi pratade om olika kluriga sätt att undersöka saken på - råka stöta till henne på magen, gå på gymmet samtidigt, tvinga henne att hoppa högt så att blusen flög upp och så vidare. Vi kom fram till att man aldrig ska gratulera eller fråga innan man vet säkert. Vårt detektivarbete fortsätter således ...

Idag kom två av mina engelsktalande kolleger förbi för att lämna pengar till en insamling för ytterligare en kollega som slutar. Den ena, vi kan kalla henne Meg, frågar "So, when is it to come?" Jag frågar gällt "VA?" hon pekar mot min mage och säger "When is it .." Jag avbryter henne och säger "Jaha, att jag är tjock menar du?". Tystnaden lägger sig över byn. Jag tar emot hennes 50 kronor (som hon förmodligen inte alls hade tänkt lägga, alla andra betalar 20) och säger "Så skriver ni era namn här och här. Tack" Inget mer. De dör. Båda två. Både Meg (som från och med nu heter dum-Meg) och hennes stackars kollega som inte har sagt ett ljud. Affären avslutas och de går. De går inte. Tanterna rusar snarare. Vad de inte tänker på är att jag ser dem hela vägen genom den glasade gången. Jag ser hur kollegan slår handen för munnen och jag ser hur dum-Meg stel som en pinne stirrar rätt fram och skäms ihjäl.

Jag tycker inte om Meg längre. Hon är inte snäll. Hon är ett praktexemplar av arten klantarsel. Undrar vem hon frågar nästa gång? Eller är det från och med nu hon aldrig frågar??? AAARRRGH!