Förväntningar

Lördag kväll - Jag har just tittat på en inspelad dokumentär med Alice Timander. Man kan ju tycka vad man vill om tanten, men det var ett program som triggade nåt i mig.

Alice Timanders största problem är att hennes barn tycker att hon som mamma har försummat dem. Barnen hanterar i vuxen ålder det här på olika sätt - två av barnen tycker nog mest att hon är pinsam medan det äldsta söker sig själv. Alice tycker att hon som mamma har gjort alldeles lagom mycket, med tanke på att hon faktiskt hade en karriär samtidigt. Detta var inte så vanligt på den tiden (600 f.Kr.?).

Handlar inte allt om förväntningar? Hur förväntas en kvinna agera? Hur förväntas en mamma handla? Som alla andra kvinnor och mammor kanske? Är det först när man börjar jämföra som man mår dåligt? Jag har inte tänkt klart på det här märker jag. Inte alls. Kanske är för trött också ... Det jag kände var bara att hennes två yngsta barn ställde stora krav på henne som mamma, men pappan då??? Vad gjorde han?

Att jag går igång på det här är såklart det faktum att jag är ute och reser en del med jobbet. Att jag promenerar i tre timmar med kompisar istället för att köpa lördagsgodis med minstingen. Prioriterar jag fel?

Jag är livrädd för den som är jag - i roten och själen - ska tyna bort. Jag vill inte bara vara fru och mamma. Jag behöver ha en del till. Ha ett litet eget fönster ut mot världen där jag tar in och är intresserad på egen hand. Jag har gjort misstaget en gång, när de äldsta var små. Jag försvann. Satt och var ointressant på middagar. Hade absolut koll på extrapris på blöjor men inget eget alls. Jag fick panik och skiljde mig. Jag vill inte göra samma misstag igen. Men det kan bli konflikt med mamman i mig. Och frun. Mina egna förväntningar på mig själv. Vad jag tror att andra vill ha. Jag kommer låta det här ligga en stund. Måste läsa det i morgon igen ...

Nu är det underbart att känna av fötroendet mellan P och yngste sonen. Och jag är inte svartsjuk på deras självklara relation heller, bara glad. Med de äldre var det annorlunda. Inte förrän efter skilsmässan tvingades pappan att ta ett annat ansvar. Var det jag som inte lät honom göra det innan eller var det han som inte tog ansvaret??? Vad trodde jag var rätt och fel då? När förstår man? Jag antar att jag var i större behov av total bekräftelse från andra som yngre. Nu vet jag att jag klarar av att ge mig själv bekräftelse. Jag kan också hämta bekräftelse om jag inte får den.

Cheesus. Vad mycket det blev. Och i morgon kanske jag har kommit till nån annan insikt. Eller utsikt!