Jag är trött. Och lite ledsen. Försökte förklara för P, men han diskade och hörde nog inte vad det var jag sa. Vet inte om han inte ville höra. Eller om han förstod vad jag sa. Han var inte så intresserad. Det blev väl kanske för jobbigt. Vad vet jag. Kan inte säg att jag kommer försöka prata om det igen i närtid. Jag får väl grina lite i min ensamhet i stället. Känna mig oförstådd ett tag till. Till jag glömmer det. Eller tills ledsenheten går över i ilska. Önskar at P kunde tänka så långt - för det är lättare att prata med nån som är ledsen än med nån som är arg.
Jag känner mig kluven mellan mina äldre söner och "den nya familjen". Jag medlar och försöker få alla att känna sig glada och nöjda. Försvarar alla åt alla håll. Det är skillnad när två söner är hemma, jämfört med en, två märks mer än en. Man ska se till att folk är trevlig, artiga och gör sånt nån annan förväntar sig att de ska göra. Och det här gäller att jag gör för samtliga medlemmar på denna adress. Jag är det som sitter med informationen om varför nån beter sig på ett visst sätt. Eller inte beter sig på ett visst sätt.
Vi har det trångt här hemma också. Hur löser vi det? Hur får vi tre sovrum att räcka för fem personer? Vem av oss ska inte kunna stänga om sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar