Sårad

Trevlig kväll med lille sonen. Vi två. På tu man hand. Våffelmiddag. (Tips - ät inte för mycket, men när du äter - ha goda "pålägg". Köpte en Reese's jordnötssåstopping i USA och den med lite grädde är en succé utan dess like. Just nu känner jag dock att det dröjer innan vi äter våfflor igen.)

Anyway - middagen gick bra. Ända tills ... (hör nu det där grammofonskrapet på bästa skivan som gör att allt liksom avbryts) ... sonen säger "Nej, hör du mamma. Jag tycker faktiskt inte om dig." VA?, "Jag tycker bättre om pappa." Eh?, "Han pussas och kramas inte lika mycket som du gör" Deööh??? (Eller skulle jag skrattat och sagt "Jag vet!". Tror inte det va?)

Jag blev tyst. Och faktiskt ledsen. Det tog liksom stopp. Han såg det och blev också ledsen. Och sa att han skojade. Mm, eller hur? Jag VET att jag är larvig. Jag VET att jag skulle skärpt mig. Men jag KUNDE INTE. 

Jaja. Vi pratade om det och han ångergrät lite.

Nu säger han att jag får krama honom. Men att pussarna kanske inte måste vara så långa. Det är okej för mig också. It's a deal.

Alla glada igen. Kanske har alla lärt sig nåt till nästa gång. Kanske blir det ingen nästa gång.