Lite eller mycket på slutet?

Jag håller på att läsa en bok - "Är det någon där" av Marian Keyes. För många år sen (sju, kan jag läsa på omslaget. Fast det känns som det är längre sen) läste jag hennes första bok som heter "Vattenmelonen"- tyckte den var bra. Sen dess har hon skrivit fler böcker och jag har läst några av dem. Nu var det ett tag sen jag läste nåt ur den genren och jag fattar varför. Det är rent tidsfördriv. Det gör i och för sig ingenting, men känns lite tomt. Som att läsa Veckorevyn när jag var ... liten.

Ofta är slutet på den här sortens bok forcerat. Uppradade händelser, som liksom inte riktigt hanns med innan man uppnådde klimax i handlingen, staplas på varandra de sista trettio sidorna. Poff så blev det liksom stressigt och oskön läsning. Hur blev det så?

Det är precis som löpare som kutar och kutar sina metrar och sen på slutet, preciiis innan mål, så saktar de ner? Hallå? Rekord? Vinna? Vara snabbast i världen? Då kan man väl inte sakta ner farten? Inte ens en gång när det är yttepyttiga två meter kvar.

Nej - samma takt hela vägen, tack! Gäller såväl litteratur som sport! (Undantaget är fyrverkerier).