Under årens lopp på arbetsplatsen så har jag fotograferat så väldigt mycket på olika ställen. Nu, om nån gång, så var det dags att dela minnena med dem som varit med. Och andra. I fredags kväll och i går när jag var hemma med yngste sonen, har jag därför plockat ut de mest representativa bilderna av kolleger, montrar och situationer. Jag har haft det väldigt trevligt medan jag har arbetat med detta. Många minnen som passerat revy och många leenden åt de flesta av dessa minnen.
Idag bad jag först hustomten om lov och sen tejpade jag upp 104 bilder (assisterad av glada kollegan) i en korridor. Väldigt lyckat resultat. Alla glada. Några nästan ledsna av glada minnen och oviss framtid. Alla glada utom en - "Ja, nu förstår man varför allt går så långsamt. Och oj vad festligt det verkar vara. Inte mycket som blir gjort här mer än att vara på restaurang va?". Behöver jag säga att det här var en av dem som varit med i den så kallade analysgruppen och kommit fram till att man kan skära ner på vår avdelning? Behöver jag säga att hon inte är med på så många bilder? Behöver jag säga nåt mer alls?
Skulle nästan vilja klistra upp alla kvitton för egenbetalda måltider sena kvällar i utlandet.
Å andra sidan räcker det bra att titta på alla leenden på bilderna och på dem som tittar på bilderna för att förstå att vi har haft det roligt och att vi gillar varandra som arbetskamrater.
Jag är glad att jag har gjort det här. Mission completed!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar