Släpper taget

Tänkte på ett par handdukar som äldste sonen fick när han flyttade hemifrån. Fina handdukar. Blåskimrande till köket. Tänkte att han måste komma ihåg att ta dem med sig när han flyttar från lägenheten han bor i nu. När han flyttar. Om tre år. Här nånstans började jag inse vad jag höll på med. Idioti.

Han gör vad han vill med de där handdukarna. De är ju hans.

Och jag måste släppa taget. Och det är faktiskt inte så jobbigt som jag trodde. Han är ju nära i både tanke och hjärta. Fast konstigt är det att jag inte ringer honom oftare. Att han aldrig ringer. Men det beror säkert på att vi vill lämna varandra lite ifred. Medvetet eller inte. Han klarar sig! Alltid! Det goda samtalet finns där när vi ses. Jag tänker inte tvinga på honom vare sig mitt sällskap eller strypkoppel och jag vill inte ha honom hängandes i kjoltygen heller.

Han är ju vuxen, gubevars. Har ett eget hem! (Jag tror att det är det som är min definition på vuxen - eget hem. Egen hyra.)

Trevligt att ha vuxna barn! Trevligt, trevligt!