Yngste sonen hade match på "Ön", alltså Liiidingö. Vi gjorde den bästa kombination som kunde göras - först match och sen lurre hemma hos gamla arbetskamraten. nej, nej. Han är inte gammal. Han är tvärtom mycket ung. Yngre ändå är hans dotter - en charmerande liten tös med sju små tänder. Hon säger "Dä. Dä." och "Dä." och pekar kors och tvärs med en liten hand. Bäst av allt var att hon lät sig kånkas omkring på. En så liten människa som verkligen har hela livet framför sig. Trots det så talade vi om döden.
Arbetskamratens pappa gick bort i våras och det pratade vi om en lång stund. Blev berörd. Trots allt känns det ju nånstans naturligt att det föds några och att andra dör. I alla fall när det är på avstånd. Jag bävar för dödar.
Jag önskar att jag hann med mer. Vill resa också. Nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar