Hittills

Det går långsamt här hemma.

Jag har visserligen ätit god frukost på Berns (en sån äggröra! Mm!), köpt deo och kallingar till maken, hört av mig till kära vänninan som fyller år idag och när det visade sig att hon var en stenkast bort älgade jag ditåt. Hann köpa vita liljor på Hötorget på vägen. Så blev det en lite ordentligare gratulation. Sen skulle hon och kompisen som bor långt åt helvete men nu arbetar centralt (allt är relativt), äta lunch och jag skulle hemåt för att hinna slänga i mig nån sorts lurre innan sonen skulle till skolläkaren och på vägen hann jag till både Systemet och ytterligare besök på Hötorget för att köpa gladiolusar.

Hem och lämna. Sushi på vägen. Dassigt ställe. Gillar inte när sushi smakar fisk. Det ska smaka friskt. Jaja.

Och sen var det läkarbesök. Och jag är så stolt över mina barn. Särskilt när man ser dem ur andras ögon. Jag får stolthetsandnöd. Han är så verbal. Och kan hoppa på ett ben. Och gråta bara lite när han får mässling-, påssjuka-, röda hundspruta. Och välja Katten Jansson-klistermärke trots att sjuksköterskan sa att det kanske var för barnsligt. Men då sa sonen att "Jag har väldigt många klistermärken hemma, så det är klart att jag ska ta ett här!"

Och läkaren fick känna på pungkulorna. Något som som nog var snäppet mer överraskande obehagligt än att ta spruta. Sonen blev väldigt förvånad när han skulle dra ner brallorna. Generad. Utlämnad. Och där satt jag och skulle se ut som det var det mest naturliga i världen. Det var det inte.

Har ju jobbat lite också. Och det ska jag fortsätta med. Nu.