Yngste sonen spelar fotboll. Det gör tre av hans kompisar också. Föräldrarna turas om att köra pojkarna till träningarna två gånger i veckan.
Om två veckor är det turnering. Laget är uttaget. Nej, har "blivit kallade". Vår son är inte en av de nio. Hur i allsindar levererar man nåt sånt till en sexåring som sett fram emot att spela match mot främmande barn?
Alla tre kompisarna ska turnera. Ack och ve. Ändå värre.
Det känns ledsamt. Vi vet ju att han blir ledsen. Vi visste att han skulle bli ledsen. Han blev ledsen.
Jag kände hur hans självförtroende sjönk, sjönk, sjönk. Han grät tyst och ville inte bli tröstad. Gjorde vad jag kunde för att få honom att förstå att det här inte är det viktigaste i världen. Avledde genom att läsa bok och prata om både det ena och det andra. Avledningen gick så där. Han sa "Det är bara de bästa som får spela". Sen sa han "Vi tränar en massa saker som ändå aldrig händer en hel match. Att dribbla med utsidan av foten till exempel."
De är sex år. Det här är bara början på ett livslångt hanterande av upp- och nergångar. Det hjälper inte sonen idag. Alls. Han kan bli boostad med hur mycket information som helst om att han är den klokaste av alla sexåringar i världen, den som läser bäst och är roligast. Han kommer ändå inte få dela stunden av spänning inför matcherna med de andra tre killarna i bilen på väg dit.
P har skickat ett klokt formulerat mail till de ansvariga. Inte på något sätt "vi som inte fick vara med"-igt. Bara klokt. Bra gjort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar