Igår - efter frukost vid TVn och påslagen dator så att jag kunde spela spel i reklampauserna - så begav jag mig mot stan för att träffa gamla gymnasiekompisen (borde jag kanske byta relationsnamnet till något som känns närmare i tiden? Kanske skulle jag då kalla henne för Teaterstudiokompisen (1985) eller Vår teaterkompisen (1986) eller ungar samtidigt-kompisen (1988-1992) eller skilsmässokompisen (1995 och 2003?) eller rätt och slätt promenadkompisen (1985 - ?) Jaja.
Vi möttes för en av de sedvanligt trevliga promenaderna. Solen sken. Djurgården lockade och vi slank in på Blå Porten och fick oss nåt till livs innan vi gick Strandvägen hemåt/bortåt igen. På gatan mötte vi en kvinna som hade gjort nåt åt sitt utseende. Tyvärr till det värre. Hon hade den typiskt utsmetade looken som man får när en okänslig klåpare till kirurg har dragit ut huden till oigenkännlighet. Eller stöpta-i-samma-form-utseende så de till slut ser ut som hon i filmen "Brazil". Hon som var med i Lödder. Jaja. Det ser inte bra ut.
Vi pratade om vad som är viktigt i livet. Om utseendet är så viktigt. Om att det inte känns så farligt att bli äldre. Och då sa promenadkompisen att det viktigaste ändå är att ha vänner man kan skratta ihop med. Det ligger mycket i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar