Antikmässan ... Det är en del av mässan som är ganska rörig. Det är där alla har Stig Larsson- eller Marimekko-mönster på väskan, schalen eller kläderna. Eller så pratar man grov lantisdialekt. Det är där man har råd att köpa nåt.
Den andra delen ligger närmare ingången och är till för dem som inte ska behöva gå längre in och beblanda sig med "de fattiga". Det är där man hör Lidingö-i och skåningar som pratar som Kattis Ahlström - utan de skorrande R'en, alltså.
Det var i den dyra delen jag såg typ den enda saken jag skulle vilja äga. Det var en 30-talsskulptur med en hukande flicka som log och ville att fågeln på stenen skulle flyga. Jag frågade inte hur mycket den kostade. Jag ville inte veta. Jag tänkte "New York i sommar och Sydafrika i höst eller en fin skulptur?" och valet var ganska lätt. Fast jag tänker på den glada flickan i alla fall.
Jag kom hem med en skål av den typ jag har sen förut, sex vykort med Stockholmsmotiv från 60-talet och praliner som jag tills nu hade glömt bort. Får äta dem i morgon. P och jag (det var två av varje).
Jag fattar inte varför man tar med sig rullstolen in i den där antikhallen. Finns det inte mer handikappvänliga saker att göra? Jag vet att jag är elak och kommer att straffas med egen rullstol, men jag förundras över viljan och envisheten hos dem som riskerar att oavbrutet rulla ner nåt dyrbart.
De som har med sig barn i har-just-börjat-gå-åldern måste ha ammat sönder hela hjärnan. Jag säger bara - VARFÖR? Små barn trivs bäst på Skansen eller Junibacken en solig lördag. Inte med sin pappa på Antikmässan medan mamman hasar i ett annat hörn av lokalen.
Och därmed basta, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar