Vilja

En unge på gården klädd i nån sorts slimmad skinnmössa med öronlappar och strumpbyxor med blöjan på trekvart fick mig att undra. För det första - hade mamman (som också var med i sandlådan men som såg betydligt mer respektabel ut än sitt barn. Som inte var ett barn utan, just det, en unge.) bestämt vad ungen skulle ha på sig i nån sorts skitsamma-anda, eller hade ungen själv bestämt det och vägrat sätta på sig nåt annat?

Så funderade jag en kort stund (mellan sandlådan och hissen, ungefär) på hur det kommer sig att mina barn aldrig, och jag säger ALDRIG, har knotat det minsta om vilka kläder de ska ha eller inte ha. Antingen är jag en tyrann som aldrig har givit dem nåt val eller så är de helt enkelt ointresserade. Eller, ve och fasa, viljelösa? Å andra sidan har de aldrig lagt sig på det skitiga Konsumgolvet och skrikit att de "VILL HA BAMSE" eller "GOOOODIS" heller. Och jag är så glad för det! Men frågan kvarstår - hur kommer det sig?

Jag koncentrerar mig på kläderna.

Det finns de som har barn, ofta flickor, som byter kläder flera gånger om dagen. Varför, undrar man? Är det det enda sättet flickebarnet blir bekräftat på? "Åh, vad söt och fin och prinsessig du är" eller är det för att föräldrarna (mammorna?) gör samma sak? Säger vuxna att flickor är fina i sina kläder oftare än de säger att pojkar är det? Jag tycker att jag säger att mina barn är fina varje dag. Fast kanske inte för att de har vissa kläder. Mer för att de är fina hur som helst. Präktigt va?

Ja. Jag undrar fortfarande hur man som förälder står ut med sin unge - med blöjan på trekvart och ful mössa - som grinar ihjäl sig om den inte får som den vill. Jag är förmodligen världens elakaste och strängaste morsa. Med världens finaste och coolaste ungar som inte byter till konstiga kläder stup i kvarten. Tack!