Gråtfärdig

Så här är det - när anspänningen släpper och allt rullar på efter ett halvårs förberedelser så vill jag lägga mig ner och gråta litegrann. Bara för att lätta på trycket. Inte för att jag är ledsen. Men det är svårt att ens få tid att grina i fred. Sällskap överallt. Ljudmatta och andra språk som ska hanteras. Samtidigt som folk tror att man är nån sorts reseledare. I morgon tänker jag INTE ringa och fixa bord för 10 pers till kvällen. Nu är det nån annans tur. (Kanske självupptagna arbetskamratens? Hon som är förvånad när man säger att vi bör se till att ta hand om våra kunder och inte prata med varandra när vi jobbar, hon som säger att hon har världens skönaste skor med 23 centimeters klack men som måste sitta hela tiden och som inte kan gå en meter i de "sköna" skorna.)

Fast jag ville gråta lite när jag fattade att P kanske inte skulle gå på mellansonens vernissage där alster ska visas upp. Jag kan inte vara där, men jag önskar att nån från min familj kommer dit. Inte bara pappans sida ska finnas representerade. Jag vill visa att JAG bryr mig genom min man.

Sen ville jag gråta lite igen när jag läste amerikasonens meddelande om att han åkt till New York. Jag har ingen aning om ifall han har meddelat sin pappa, om han har en telefon med sig och om han har sett till att ha kontakt med sin amerikanske fadder. Och jag kan inte göra nåt åt det, mer än att skriva de mail till sonen som redan är skrivna. Men snart är han hemma och jag längtar så jag håller på att spricka.

Nu ska jag lägga mig och sova. Ska bara torka tårarna först.