Mors dag

P firar inte Mors dag. I alla fall inte sin sons mors. Detta tycker modern är väldigt, VÄLDIGT tråkigt. Hon vill nämligen bli uppmärksammad och uppskattad. Inte bara för att eventuella dagisfröknar har sagt åt små barn att de ska rita teckningar till sina mödrar, utan för att pappor bör ta den här dagen till sig. Vad är det för fel med att visa uppskattning? Och tänk vad bra att bli så här offentligt påmind!

Jag önskar mig huvudmassager. Ett silverhalsband (den korta varianten. Med vit kula. Tror jag. Eller vänta - överraska :) Ett par bra gymnastikskor (eller de här. Egentligen så vill jag ha alla svarta, snygga Nikeskor.) Sådärja! P övervinn nu din motvilja mot Mors dag och låt sonen välja vad han vill ge mig. Det är ju, som du mycket riktigt påpekar, hans mamma och inte din. Han är bara lite liten. Och har ingen vidare ekonomi. Mer än i den där fina, blå spargrisen. Men det känns tjaskigt. Tycker jag.

Har för övrigt hittat en sorglig fransk kanal på TV. En pappa tar med sig barnen till hemlig ort, ledsen mamma letar och finner dem. Handikappad pojke är slagfärdigt skojig, alla skrattar (med honom). Svart nedknarkad fransyska utan tänder gråter av ånger men hittar rätt väg genom kyrkan.

Ställt i diverse perspektiv är det där med uppskattning relativt. Men ett litet halsband är väl inte för mycket begärt? Eller skor. det är ju trots allt PRAKTISKT också. Annars kanske jag blir ledsen och tar nåt barn med mig till hemlig ort. Tappar tänderna och börjar gå i kyrkan eller sätter mig i rullstol och berättar roliga historier. Det vore inge' vidare va? VA? Jag glömde förresten den av anorexi tunna flickan som stod och grät framför spegeln.

Det är sju dagar kvar till denna speciella dag. Massor av tid!

Själv kommer jag att rita en teckning till min mamma. Eller i alla fall ringa och tacka henne för att jag finns. Och för att hon finns.