Sakta börjar jag fatta att äldste pöjken inte är hemma. På gott och ont. Det är lite tomt. Förut kunde jag förvänta mig att två personer tittade ut från sina rum ibland. Nu är det bara en.
Å andra sidan åt vi chili con carne idag, det har vi inte gjort på många år eftersom alla inte gillar vita bönor. Det gör alla nu. Alla som är hemma. (Även om jag aldrig skulle äta Heinz vita bönor i nåt annat sammanhang. ALDRIG!) Det var gott.
Sen var tanken att vi skulle ha glass med hjortronsylt till efterrätt. Ingen orkade. Hade amerikabarnet varit hemma hade han till och med dukat fram till oss andra. Det ni!
Jag märker att jag raljerar över honom ibland - amerikabarnet. Det är inte min mening. Bara ett sätt att hantera saken. Han är så klok. Så vacker. Så rolig. Så långt borta. Grejen är den att han var ändå längre bort innan han åkte. En 17-åring vill inte vara kompis och dela allt med sin ... mamma. Det gjorde ju inte jag heller. Varken delade allt med honom nyss eller med min mamma då. Jag undrar varför det är så. Jag som mamma känner att jag är helt beredd på att höra det mesta. Jag har ju själv varit där, liksom. Däremot tror jag inte det är lämpligt för en förälder att dela allt med sitt barn. Va?
Mellansonen tittar på ett TV-program om autistiska barn som spelar piano. Nu vill han jobba med sånt. Yeah!!!
Som pappa brukar säga -Mina barn! Jag är så glad att jag får vara med om er!
Nu börjar jag snart grina. Jag som ska läsa sista Stieg Larsson-boken. Kan ju inte ligga och snörvla då. Men jag kan snörvla, borsta tänderna och sen läsa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar