Den yngste sonen gillar fotboll. Väldigt mycket. Efter mycket om och men har han nu fått med sig sin far ut för att spela (? sparka?) en stund. Jag tycker det var en bra idé. Ändå bättre hade det varit om barnen ovanpå också hade följt med. De hoppar och hoppar och hoppar fram och tillbaks i lägenheten. Den ena är i fyraårsåldern. Den andra är i tvåårsåldern. Hade energi till värme och belysning kunnat alstras av deras hoppande, hade hela huset haft lägre kostnader i de avseendena.
Utanför dagis träffade vi mamman med lungcancer och hennes son. Jag har haft så svårt att närma mig. Fått dåligt samvete för att jag inte skrivit, ringt och erbjudit hämthjälp. Det kunde vi nu prata om. De följde med oss hem. Vi skrattade. Hon tror på mirakel. Det finns ingen statistik för henne. Hon är 42. Motionär. Röker inte. Det är inte såna som hon som normalt får lungcancer (jag skriver lunchcancer hela tiden. Är det för att omedvetet avdramatisera???). Prognosen är osäker. Hon oroar sig inte för sin eventuella död. Hon oroar sig för sin son. Han är inte ens fyra. Cancer är aldrig rättvis.
Plötsligt står jag ut med barnen ovanpå. Man kan ha problem och man kan ha PROBLEM. Ack ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar