Madre mia

Min mamma och jag! Vilken bra kombination! Om jag får säga det själv, alltså :)

Vi träffades igår, gick på en helt jävla värdelös vernissage. Eller - lokalen var trevlig. Bonniers Konsthall. Ganska snart fattade vi vartåt det barkade - det pretentiöst värdelösa hållet, alltså - så vi koncentrerade oss på samtalet och det goda vinet. Och det var så trevligt. Vi pratade om högt och lågt och hit och dit. Sen gick vi till ett ställe på Vasagatan med otroligt många terrorister tänkte jag skriva, jag menade turister. (Klart turisterna går till en pizzeria i city. De tror ju självklart att allt händer i Stockholms centrum. Men ack vad fel de har. Vad står det i turistbroschyrerna egentligen? Det händer ju i sanningens namn inte ett skit på Vasagatan/Drottninggatan/Hamngatan och Sveavägen på natten. I alla fall inte sånt som man vill att turister ska behöva vara med om.)

Anyway - vi åt, pratade och skrattade. Det visar sig att mamma är lika rädd för oreda med räkningar som jag är. Vi har en liknande approach, så att säga. Vi behöver ett tryggt system att luta oss mot. Inte ett ad hoc-betalande. Sånt som våra äkta hälfter ägnar sig åt. Då blir vi nervösa och stirriga. Vi är på det hela taget ganska lika. Min mamma och jag.

Jag låter kanske förvånad över att vi har det trevligt på tu man hand? Nejnej, jag är inte förvånad. Men jag är ovan vid att det bara är vi två.

Det finns förklaringar till varför vi inte har haft så mycket tid, vi två. Men jag ska inte trötta ut vare sig mig själv eller nån annan med långa utläggningar om det. Huvudsaken är trots allt att vi uppskattar varandra och att vi vet om att vi gör det. Så!