Sen den dag de stora barnen växelbor är "hemma" ett känsligt kapitel för mig. Ibland säger de att de har en tröja/skolbok/whatever "hemma". Då menar de hos sin pappa. Var bor jag? Borta?
Det var jag som flyttade när vi skilde oss. Det var inte nödvändigtvis "hemma" där jag bodde. I andrahand och långt från dagis och skola och kompisar och det gamla vanliga livet. Jag fattar det. Men fortfarande tycker jag att jag måste påpeka att "hemma" är lika m ycket hos mig som det är hos deras pappa. För om de resonerar att hemma är nånannanstans än hos mig så undrar jag om de bara hälsar på när de är med mig. Jag blir ledsen eftersom det var ett gräsligt OFFER att inte ha samma förutsättningar i början av skilsmässan. Exmannen fick alla möbler som väl är en del av det som utgör ett hem. För 12 år sen. Det sitter uppenbarligen djupt hos mig.
Jag vet inte vad de kallar min hydda för när de är hos sin pappa. Hemma? Hos mamma? Gatunamnet? Där pepparn växer? Jag är rädd att inte räknas för dem. Hemma är trygghet för mig. Kan jag inte erbjuda det? Det, mina barn, är det jag är rädd för. Jag har, som alla, alltid gjort så gott jag har kunnat!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar