Älskar världen!

Ho-ho!

Idag har det varit höga berg och djupa dalar! Fast kanske mer tvärtom - djupa dalar och höga berg :) Det betyder att jag är gladare just nu än tidigare idag.

Jag har varit på möte. Ett möte där jag varit både konstruktiv och kreativ (nu måste jag nästan ta en paus och tänka på skillnaderna mellan att vara konstruktiv och kreativ ... pauspauspauspaus. Okej -). Projektledaren i Tyskland tycker inte om mig. Det är inte roligt. Jag pratar och han hatar. Fast inte bara så. Han väljer att missförstå mig vad jag än säger. Jag kämpar. Och jag säger förlåt. Och ber nånannan förklara. Så fattar han. Med andras ord förstår han plötsligt. Och tycker att den där idén var ju bra. Rent av lysande. Jävla gubbe! Inte ofta tänker jag "DÖDA". Men nu.

Jag var tvungen att gå iväg och grina lite en stund. Sen kunde jag inte titta nån i ögonen på en lång stund. Tänkte att de trodde att jag kilat iväg och knarkat lite. Men icke. Bara grinat. I fred.

På hemvägen - efter tur genom det Schwarzwaldska landskapet, platt, med majs - så träffade jag världens trevligaste finska människa! Sara. Bara det! Hon började prata med mig. Jag var alldeles för låg för att starta konversation ... Hon berättade att hon alltid tänkte på en finsk låt när hon såg flygvärdinnorna vifta. Nån finsk grupp hade viftat på samma sätt i en video. Och jag pratade om flygvärdinnans hår. Hon hade just tagit ur spolarna och såg ut som nån på ICA mer än en flygvärdinnebarbie. Skulle gärna haft henne i soffan hemma - hon såg trevligt mänsklig ut!

Men Sara ... Ja, det funkade liksom. Jag blev bjuden på vin. Sen skulle jag bjuda tillbaks och då glömde gaystewarden att ta betalt och sen när vi gick av så bjöd jag henne på ett glas rött innan hennes plan flög mot Turkku. På Arlanda. Sen tog jag en taxi och pratade med en trevlig 25-åring med somalisk bakgrund (jag var för övrigt övertygad om att det hette Somalien och inte Somalia när vi pratade). Han var lyckligt gift med en tjej som vuxit upp i "Emiraterna" men bott i Egypten (Kairo) en tid. Han hade också bott där. Han var så ung. Och så rar.

Jag lämnade mitt visitkort till Sara. Hoppas att hon hör av sig om hon kommer till Stockholm!

Sen kom jag hem till min man och de två yngsta. Den äldsta är "ute". Jag ringde. Han är på Långholmen och lät lite slirig. Det sa man på 50-talet va? Slirig???

Hursomhelst. I löööv lajf! Nu vill jag äta kakor (hur misslyckade de än är) och PRATA. Men ... jag tror att jag ska krama min man istället!

Jag tog en del bilder på himlen ikväll också. Kommer en annan dag. I morgon?