Har varit förgrymmad långa stunder i dag. Jag har utrustats med en chef som jag inte förstår. Och som inte förstår mig. Det handlar främst om behov. Våra behov skiljer sig gravt åt. Jag behöver prata om saker - hur vi ska arbeta, vilka kontaktytor har vi med vilka, vem gör vad och varför. Eftersom chefen redan vet allt det här så finns inte något behov av att samtala om det. Det blir ju ganska exkluderande, kan man säga. Den som vet allt och de som inget vet. Så där sitter vi. Ovetandes om det mesta. Vi undrar så.
Jag blir så deprimerad av att sitta här och inte må bra. Det ska inte vara så. Jag vill att den ena vardagen staplas på den andra. Godmodigt. Inte så här: argt. Hur kan jag låta en fullkomlig idiot påverka min dag? Önskar att jag i hela livet hade sett arbetet som en plattform att hoppa vidare från. Uppåt, neråt, kors eller tvärs spelar ingen roll. Just nu är jag bara orörlig. Sitter fast. I nåt. Det är inte bra. Jag ska försöka hasta nånstans, frågan är vartåt. Jag behöver nätverka. Ensam tar man sig ingenstans. I alla fall inte jag. Jag behöver ha folk omkring mig.
Sen ska jag framöver tänka på arbetet som den där plattformen. Ge ett ställe en viss tid. Fyra år, tre månader eller en kvart spelar ingen roll bara det är medvetet. Se stället som nåt där jag samlar på mig så mycket kunskap som möjligt. Sen hoppar jag vidare. För att utvecklas. Och för att må bra!
Synd att jag tänker så här först nu. Skulle behövt göra det när jag var 20. Nu ska den gamla hunden lära sig att sitta. Fast tvärtom.
2 kommentarer:
Oj, oj, det där känner jag igen. Det tog fem månader av inaktivitet och tänk så kom jag bara på att på Konserthuset VILL jag jobba. Och det gick bra och nu är jag glad igen. Skickar massa fina tankar till dig så att du blir glad igen.
Najno skrev den där kommentaren.
Skicka en kommentar