Man glömmer ...

Jag har sett det komma. Långsamt. Sexårsklunset. Idag hoppas jag att kulmen är nådd. Den lille sonen har:

- Krockat med kompis. Näsblod.

- Sprungit in i gungstolen. Allmän smärta.

- På nåt sätt kastat sig in i sänggaveln. Hål i huvudet. Blod. Gråt i evighet.

Sen somnade han på sin pappas ben. Som han aldrig somnat. Vi var ett tag lite oroliga för hjärnskakning. Bara han inte kräks. Då är det väl illa va? Jag tror visst att jag måste gå in och väcka honom lite. Genast.