De sjukas boning

Hostade mycket i natt. Vaknade i morse när väckarklockan ringde och kände att det var stört omöjligt att tänka. Ändå svårare skulle det ha varit att arbeta. Så jag satte mig vid datorn, författade tre mail där jag upplyste arbetskamraterna om sakernas tillstånd, ändrade fysiska möten till telefonmöten och bad om ursäkt. Nej, jag bad inte om ursäkt. Men ändå.

Så gick jag in i sovrummet och berättade för maken att jag minsann var typ sjuk men tänkte jobba hemma.

Man tänker sig att lite hänsyn skulle kunna tas till en sjuk fru, mamma och arbetande kvinna. Men icke. Smäll i dörrar och lådor och tända lampor och som grädde på moset så får jag upplysningen att yngste sonen har feber och bör stanna hemma. Adjö sova till nio, adjö ensamhemma-dag, adjö glatt humör efter sömn.

För inte kunde jag sova sen.

Jag har fått mycket gjort, sonen har inte varit annat än hängig och klängig - fast på ett mysigt sätt. Men jag är trött.

Somnade mellan beställning av starka köttfärsspetten och att P hämtade dem. 20 minuter. Hann drömma en mardröm - jag liksom slocknade. Allt i rummet jag var i blev mörkt. Jag fick svårt att andas. Kunde inte andas. Försökte ropa på yngste sonen som inget hörde. Och var på väg att dö bort. Det var ganska gräsligt. Inga ljus här inte. Allt blev svart. Jag undrar om jag höll på att dö på riktigt? Skulle väl vara av trötthet då?

Undrar om jag ska ta några dagars ledigt och sova framöver?

I morgon ska jag gå upp klockan 06.00. Sen ska jag ha heldagsmöte med en snäll tysk. Om jag inte hostar så mycket kan dagen bli bra. Om jag hostar så hostar jag.

JAG HAR JU FÖRRESTEN FÅTT MIN ALMANACKA! Och det är preciis så fin som jag önskade/hoppades! Onödigt många bilder på flygplansvingar kanske. Och en bild på mellansonen saknas. Det är konstigt och jag hoppas att jag inte kommer att ha dåligt samvete för det varje gång jag tar i almanackan. Jag älskar honom utan bild ändå!