Men ändå. Hunden var söt och jag grät och grät och undrade ett tag om det passade sig att bryta ihop. Bestämde mig för att det var olämpligt. Så jag snörvlade bara lite extra. Kungsholmskompisen som satt bredvid gjorde detsamma.
Jag tror att vi båda anade att hundens väntan kunde bli enahanda men att Ricjhard Geres uppenbarelse kanske skulle uppväga detta. Tror dessutom att vi ville grina lite. Behövde grina lite.
Som gråtfilm är den utmärkt. Som historia något seg.
Sen gav vi oss ut i vinterkylan och frös en stund.
Nu är jag mätt av världens godaste lasagne och gott rödvin - McManis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar