Hela natten låg han och gnydde. Trots det firades han i morse. Han satt där med feberglansiga ögon och öppnade sina paket. Efter paket. Efter paket. Log litegrann ibland.
Sen åkte jag till jobbet. De stora pojkarna gick till skolan. P tog yngste sonen i hampan och besökte läkaren som sa att det var halsfluss. Eller halsflux som sonen tror att det heter.
Min pappa med särbo kom i alla fall. De trotsade sjukdomen. Det var bra! Gladde oss alla.
Inget ont som inte har nåt gott med sig. Vi slipper slåss om huruvida en sexåring ska gå på begravning eller inte. 44-åringen går inte heller. Vi stannar hemma medan P åker med sin mamma. Jag tycker det är synd att jag inte kan vara med. Skulle vilja det för Ps och hans släktingars skull. Men vem vill ta hand om en liten pojke med flux?
Det slog mig i morse att vi kunde ha firat 50 ihop. Sonen och jag. Sen kände jag mig dum i huvudet när jag omöjligt kunde räkna ut vad vi kan fira i framtiden. Kan jag skylla på den dåliga sömnen i natt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar