Han har nån sorts kris och han konstaterar att det har med åldern att göra. Det är för jävligt att man ska behöva gå igenom den där perioden, ändå värre är att det är återkommande. Men - som en chef sa en gång, "Det gör ont att utvecklas" och det är väl litegrann det det handlar om. Det är som nån sorts återkommande puppstadie. Man funderar över livets trassligheter, väver in sig i dem och sen kommer man ut med något lite mer utväxta vingar.
Det värsta av allt är att när man ligger därinne i trasslighetspuppan så finns det inte en enda människa som fattar vad man håller på med. Tror man. I själva verket fattar de flesta. Det är bara det att olika människor är olika bra på att hantera ens trassel. Det gäller att våga prata om hur man har det och sen hitta rätt "terapeut". Fast så tänker man inte inne i puppan. Det enda som slår en där, är att inte någon duger som samtalspartnern. Inte nån i hela telefonboken. Inte nån i hela telefonkatalogen (/på hela Eniro).
Har man det så här i alla kulturer? I Japan tycks det vara svårt. Där går man direkt till snaran. Det är onödigt. Antar att det har att göra med att man absolut inte får tappa ansiktet inför andra där. Själv är bäste dräng? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det alltid är bättre att dela. Så jag avslutar med att tacka alla dem som genom åren har stått ut med mina kriser och framför allt dem som delat med sig av sina kriser som fått även mig att växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar