Det visar sig att två av dem som står mig närmast mår dåligt av mig. Den ena av mitt yttre, den andra av mitt inre. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Den ende som tycks vara relativt nöjd är yngste sonen. Han älskar mig inifrån och ut. Eller tvärtom - det beror väl på hur man värderar saker. Samtidigt är det så att jag inte kan vara en bra mamma när jag mår piss.
Första infallet är att resa bort. Dra.
Jag vet inte hur jag ska göra nu. Bli nån annan vore bäst. Vet inte om jag är intresserad av det.
Undrar mycket om de närstående vill det.
Jag börjar med att vara in i märgen olycklig. För allt.
Jävla skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar