Vi var på middag igår. Det var värdparet, en kompis till dem och oss, och vi (P, yngste sonen och jag) där. Och tänk - hur trevligt det är när man kan prata med varandra. Om viktigt och oviktigt. Men att vara på middag där alla lyssnar på varandra. Det enda barnet, vårt, var en social stjärna som tog för sig i lagom dos och lekte i ensamhet i lagom dos. Så är det tyvärr inte alltid.
Samma sak hände häromdagen när vi var på lillebrors invigning av ny arbetslokal. Jag pratade med flera människor, men särskilt uppskattade jag samtalet med svägerskan. Efteråt insåg jag hur sällan vi faktiskt pratar med varandra. Utan att undvika sånt som respektive redan har hört eller att bli avbrutna av barn. Tänka sig - hela resonemang en lång stund. Hurra vad bra det var! Det visade sig att vi uppskattade det båda två, nu ska vi försöka få till nåt tillfälle på tu man hand framöver. Ingen brådska med det, men det var bra att vi båda märkte att vi hade det trevligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar