Narki

En trött flicka sitter i ett hörn på tunnelbanan. Hon har två kassar med sig. Hon håller på att somna hela tiden. Fingrar på telefonen för att hålla sig vaken. Blinkar tungt. Hon är onaturligt trött. Hon beter sig som jag kunde göra på extremt tråkiga föreläsningar på universitetet - låtsas hålla på med nåt fast man egentligen smygblundar för att man är såååå trött. Hon försöker hålla fasaden uppe. Hon vill inte visa att hon egentligen inte är otroligt narkotikapåverkad. Hon sitter där med nedbitna naglar på rödfnasiga fingrar, sina nytvättade kläder i två påsar och neråttjack i hela blodomloppet. Mitt hjärta börjar slå fortare. Jag undrar hur det kommer sig att hon knarkar. Var ska hon nu? Tror hon på allvar att vi andra ska tro att hon bara är trött när hon sitter och pillar på örhängena med ögonlock som inte skulle hjälpas ens av tändstickor?

"Centralen". Plötsligt vaknar hon ändå till liv. Målmedvetet tar hon sina kassar (det är då jag ser att hon har snyggt hopvikta kläder i dem) drar lite i tröjan, rättar till jackan och trippar iväg med en ovanligt snygg, stram hästsvans. Hon är inte ens 20.

Jag blir så ledsen. Eller - jag blir väldigt berörd. Ilsken. Undrar var det gick snett och vad jag kan göra eller säga för att få henna att få upp ögonen (i alla bemärkelser) för vad hon missar - den naturliga glädjen. Den äkta sorgen. Den kontrollerade tröttheten. Ja, typ ... livet.

Vart var hon på väg? Vad gör hon just precis nu? Vill jag verkligen veta?