Möten

En del möten är utvecklande. Man liksom studsar från mötet och känner att nåt har hänt. Andra möten är inte riktigt på det sättet. Chefens chef kallade ju in mig häromdagen. Jag gick därifrån moloken grande.

Han ser att jag kanske inte har världens mest utvecklande arbete, men tycker inte att jag ska ifrågasätta för att fylla ut det intellektuella behovet. Han tycker istället att jag på ett glatt sätt ska ta mig an allt jag får på mig att göra. Utan att undra varför det ska göras. Eller till vad. Rimmar illa med min personlighet. Men jag ska testa. Jag ska, precis som förut, göra det jag blir tillsagd. Men jag ska försöka sluta förstå varför jag gör det. Ska se hur det känns. Eventuellt blir jag tysk på köpet. Tyst har jag varit sen i går.

Efter den här lektionen i hur livet ska levas fick jag veta att han är orolig för relationen mellan mig och mig chef. Han säger att jag måste stötta henne. HA! Det är ju just det jag, som en av få, har gjort det senaste jävla året. Hela min vakna arbetstid går ju för i helvete åt till att försvara henne. Och honom. "De gör säkert så gott de kan" säger jag ungefär 20 gånger om dagen. Till för ett tag sen. När jag insåg att hon inte har tillfört ett skit med sitt sätt. Hon som tror att själv är bäste dräng. Hon som i vartenda möte börjar med att gå i försvar och strax därpå sätta upp nävarna i luften och vilja slåss. Hur får man en sån att fatta det kanske inte är det bästa sättet att skapa långvariga relationer? Men hon ska nu bli min bäste vän. Tycker hennes chef.

Vadeau ska kanske bytas mot Jaha.