Gråtande kolleger

I morse ringde en kollega och grät. Hon känner att hon inte alls har rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb.

Ska det vara så? Att man ringer sina kolleger och gråter - en söndag förmiddag - för att situationen på arbetet är ohållbar? Det värsta är att vi inte vet vem vi ska vända oss till för att ändra arbetslivet till det bättre.

Vi känner oss som små barn som lever i misär och ingen ser det. Eller nåt.

I morgon är det måndag!