Uppe med tuppen

Klockan är 10.07 och jag har redan gått upp, ätit frukost, packat väska och promenerat till färjan med lille sonen. Där träffade vi tre andra mammor med fotbollssöner. Det skulle tas bilder med fotbollslaget klockan 09.00.

Nu spelas det TV-spel med kompis och jag väntar på att P ska vakna så kan jag gå och lägga mig igen. Funderar på att gå och köpa kvällstidningarna och ta ett varmt bad senare. P ska eventuellt åka till sin mamma med yngste sonen. Snowracerbacken hägrar. Inget för mig. Jag kan vara ute, men dragningen till den där backen på just det stället drar mindre.

Jahaja. Resten av dagen kvar då.

Lockelse

Såg trailern för hundfilmen häromdagen och tänkte "Hur länge kan hunden sitta vid stationen vänta på sin döde husse?". Länge visade det sig.

Men ändå. Hunden var söt och jag grät och grät och undrade ett tag om det passade sig att bryta ihop. Bestämde mig för att det var olämpligt. Så jag snörvlade bara lite extra. Kungsholmskompisen som satt bredvid gjorde detsamma.

Jag tror att vi båda anade att hundens väntan kunde bli enahanda men att Ricjhard Geres uppenbarelse kanske skulle uppväga detta. Tror dessutom att vi ville grina lite. Behövde grina lite.

Som gråtfilm är den utmärkt. Som historia något seg.

Sen gav vi oss ut i vinterkylan och frös en stund.

Nu är jag mätt av världens godaste lasagne och gott rödvin - McManis.

Man glömmer ...

Jag har sett det komma. Långsamt. Sexårsklunset. Idag hoppas jag att kulmen är nådd. Den lille sonen har:

- Krockat med kompis. Näsblod.

- Sprungit in i gungstolen. Allmän smärta.

- På nåt sätt kastat sig in i sänggaveln. Hål i huvudet. Blod. Gråt i evighet.

Sen somnade han på sin pappas ben. Som han aldrig somnat. Vi var ett tag lite oroliga för hjärnskakning. Bara han inte kräks. Då är det väl illa va? Jag tror visst att jag måste gå in och väcka honom lite. Genast.

Lyxig tillvaro

Tänk om man kunde spontangå på bio direkt efter jobbet. Tänk om man fick åka ekonomi extra från USA. Tänk om man fick äta indiskt till lunch och tacos till middag. Tänk om man slapp skotta ut sin bil efter snöig natt. Tänk om varje snöflinga var olik den andra.

JA! Så är det ju! Allt ovanstående har ju varit delar av verkligheten denna dag. Fantastiskt! Eller hur? Fantastiskt!

Vi gick på bio efter jobbet, äldste sonen och jag. Såg "A Serious Man" av bröderna Coen. Den var bra! Riktigt bra!

Maktmissbruk

Såg på Uppdrag granskning. Blev upprörd.

FN-soldater som ska skydda utsatta kvinnor i Kongo väljer att utnyttja dem istället. Man blir helt jävla tokig.

De som säger ifrån får åka hem.

Fy satan för att de inte fattar vad de håller på med.

Skulle man kanske kunna skicka ner familjer - som jag inbillar mig i mindre utsträckning har sexuella relationer med lokalbefolkningen - istället för att skicka dit singelmän?

Piggelin

Idag har jag varit mystiskt pigg. Jag tror att det beror på att folk omkring mig beter sig på ett tillmötesgående vis. Fattar inte hur en del kan gå från puckat till civiliserat tillstånd.

Har haft möte med snäll tysk idag.

Fått sällskap till Las Vegas i mars. Av 50-årig blondin. Det blir så bra så.

Och här hemma firar vi åtta år i Sjöstaden. Åtta år? Hur?

De sjukas boning

Hostade mycket i natt. Vaknade i morse när väckarklockan ringde och kände att det var stört omöjligt att tänka. Ändå svårare skulle det ha varit att arbeta. Så jag satte mig vid datorn, författade tre mail där jag upplyste arbetskamraterna om sakernas tillstånd, ändrade fysiska möten till telefonmöten och bad om ursäkt. Nej, jag bad inte om ursäkt. Men ändå.

Så gick jag in i sovrummet och berättade för maken att jag minsann var typ sjuk men tänkte jobba hemma.

Man tänker sig att lite hänsyn skulle kunna tas till en sjuk fru, mamma och arbetande kvinna. Men icke. Smäll i dörrar och lådor och tända lampor och som grädde på moset så får jag upplysningen att yngste sonen har feber och bör stanna hemma. Adjö sova till nio, adjö ensamhemma-dag, adjö glatt humör efter sömn.

För inte kunde jag sova sen.

Jag har fått mycket gjort, sonen har inte varit annat än hängig och klängig - fast på ett mysigt sätt. Men jag är trött.

Somnade mellan beställning av starka köttfärsspetten och att P hämtade dem. 20 minuter. Hann drömma en mardröm - jag liksom slocknade. Allt i rummet jag var i blev mörkt. Jag fick svårt att andas. Kunde inte andas. Försökte ropa på yngste sonen som inget hörde. Och var på väg att dö bort. Det var ganska gräsligt. Inga ljus här inte. Allt blev svart. Jag undrar om jag höll på att dö på riktigt? Skulle väl vara av trötthet då?

Undrar om jag ska ta några dagars ledigt och sova framöver?

I morgon ska jag gå upp klockan 06.00. Sen ska jag ha heldagsmöte med en snäll tysk. Om jag inte hostar så mycket kan dagen bli bra. Om jag hostar så hostar jag.

JAG HAR JU FÖRRESTEN FÅTT MIN ALMANACKA! Och det är preciis så fin som jag önskade/hoppades! Onödigt många bilder på flygplansvingar kanske. Och en bild på mellansonen saknas. Det är konstigt och jag hoppas att jag inte kommer att ha dåligt samvete för det varje gång jag tar i almanackan. Jag älskar honom utan bild ändå!